Biggles är, som regel tillsammans med sina vänner Algy, Ginger och Bertie, huvudpersonerna i:

1. •98 böcker skrivna av W E Johns; många av dem är novellsamlingar så antalet angivna titlar kan variera beroende på hur man räknar samlingar av tidigare utgivna noveller
   

2. •1178 stycken 15-minutersavsnitt av den australiensiska radioserien “The Air Adventures of Biggles” från 1949-1954, samt 208 episoder från 1945 och 1948 (information på National Film & Sound Archive)
   

3. •Åtskilliga tecknade serier har producerats i Australien, Storbritannien, Sverige, Frankrike, Nederländerna och Belgien ; det sista albumet utkom 2006 på Le Lombard förlag, Belgien.
   

4. •Biofilmen “Biggles – Adventures in time” från 1986
   

5. •44 episoder av en brittisk tv-serie från 1960, “Biggles” (information på imdb.com)
   

Läs mer på / Links:        W E Johns Appreciation Society

                                         Biggles Forum

Några artiklar som jag har skrivit på detta mitt favorittema:

I’ve written some articles on this my favourite subject;

so far only one with an English translation:

Bekännelser från en Biggles-fantast

(Krönika i Aktuellt i Politiken, måndag 12 mars 2012)

På fredag är det 80 år sedan den första Biggles-novellen publicerades. Den första boken utkom i augusti samma år; en förstaupplaga av den, ”The Camels are Coming”, går på sådär 17 800 dollar.

På svenska kom den första boken 1940. Själv plockade jag upp min första Biggles runt tolfte födelsedagen ur brorsans bokhylla. Ja, han vet ju var de finns.

Som mycket underhållningslitteratur har böckerna utsatts för granskning, censur och fördömanden. Men man lär sig i alla fall en del av dem. Geografi, som var Terai och Eldslandet ligger. Man snappar också upp några flygplanstyper och elementär historia med två världskrig och ett kallt krig. Samt att djur och natur är farliga, att kvinnor knappt finns och – det är här det börjar bli jobbigt att gilla Biggles – att man bör skilja på folk och folk.

Och så lär man sig att länder behöver vara redo för krig; Johns hade ett beredskapssyfte när han fattade pennan. Han skrev i en tidningsledare att han trodde att ju fler flygplan Storbritannien hade, desto större chans att undvika krig.

Biggles-böckerna ansågs så effektiva för att sälja in flygvapnet till de brittiska unga männen att Johns fick i uppdrag av krigsministeriet att skapa en flyglotta och en arméhjälte också. Så tillkom Worrals 1941 och King (Gimlet) 1943.

Jag är alltid noga med att påpeka att böckerna innehåller fler karaktärer än Biggles, som kedjeröker och är snäsig och irriterad när han blir stressad. I hans jobb – och med hans nervösa läggning – händer det ofta.

Minst två krig har Biggles & Co utkämpat för sitt land, men det är tveksamt om de håller sig med en politisk uppfattning. Närmast lutar väl Biggles åt den i actionhjältefacket vanliga uppfattningen att politiker mest är till besvär. Allt är svart och vitt och väldigt enkelt – vilket är anledningen till att man aldrig bör rösta på dem i ett demokratiskt val.

Är Biggles en produkt av det brittiska kolonialväldet? Ja. Förefaller Johns engagerad i jämställdhetsfrågan? Nej. Iakttar Biggles, Algy och de andra några arkeologiska metoder när de snubblar över gamla skatter? Hah! Försöker de leva hållbart och värna den biologiska mångfalden? Skulle inte tro det.

Biggles-böckerna är definitivt en av mitt livs stora kärlekar. Jag hoppas innerligt att jag inte är speciellt lik dem.

Nästa månad samlas fansen i London för att fira. Och ja, eftersom ni undrar, jag har biljetten bokad.

Fansen: ”Gärna en stridspilot men slopa romantiken”

(Stockholms Tidningen, måndag 12 mars 2012)

I veckan är det 80 år sedan den första Biggles-novellen kom ut i Storbritannien, ”The White Fokker” i april-numret av ”Popular Flying”. Huvudpersonen var en nervöst lagd tonåring som skulle komma att bli flyglitteraturens kanske mest kända namn.

Författaren, William Earl Johns, var redaktör för ”Popular Flying”. Han hade själv varit flygare och skrev novellen om James C. Bigglesworth, av vänner, fiender och läsare känd som ”Biggles”, eftersom han tyckte att det rådde brist på verklighetstrogna flygberättelser från första världskriget.

Johns hade också ett beredskapssyfte, i tidningsledare manade han Storbritannien att rusta flygvapnet för att kunna undvika krig med de upprustande staterna Tyskland, Italien och Japan.

1939 ledde hans kritik mot regeringen till att Johns sparkades från redaktörsjobbet. Man får väl säga att han snart fick sin revansch; när andra världskriget väl startat ansågs Biggles-berättelserna ha varit så effektiva för att sälja in flygvapnet att Johns fick i uppdrag av flyg- och krigsministerierna att skapa en flyglotta och en arméhjälte också. Så tillkom Worrals 1941 och King (Gimlet) 1943.

Worrals-böckerna framhålls gärna av dem som vill bemöta kritiken att kvinnor knappast existerar i Johns värld. Hon är förvisso tuff, skärpt och skicklig; intill förväxlingen lik Biggles, utom att hon emellanåt fnyser om ”karlar”. Men med tanke på hur få kvinnliga karaktärer som överhuvudtaget existerar i Biggles-böckerna är det svårt att framhålla Johns som en jämställdhetens förkämpe. De få och korta försök till romantiska mellanspel som finns i böckerna föll inte heller direkt den förpubertala publiken i smaken.

Biggles skaffade sig rätt snabbt ett troget litet gäng vapendragare för att hjälpa honom att skjuta ner tyskar och fånga in skurkar; hans kusin Algy Lacey (introducerad i september 1932), den unge Ginger Hebblethwaite (1935) och Bertie Lisse (1941). Fler än en karaktär gör det också lättare att berätta historier genom dialog, och gör det möjligt att bygga upp spänningen när de blir skilda åt.

Man kan anlägga ett visst klassperspektiv på att Ginger, som har rymt från ett fattigt gruvarbetarhem i Yorkshire, förblir yngst, lägst i rang och aldrig belönas med några brittiska medaljer. Biggles är stabil kolonialtjänstemannaklass medan Algy och Bertie är adliga. Om det nu inte är så att Ginger ska fungera som läsarens identifikationsobjekt så till den grad att en medalj skulle kännas förmätet.

En egen ärkefiende har Biggles förstås begåvats med, tysken Erich von Stalhein (1935). Han är successivt förknippad med det kejserliga Tyskland, Hitlertyskland och krafter bakom järnridån, omväxlande med att utföra vanliga skurkstreck.

Ett ovanligt inslag är att Biggles i en bok från 1958 räddar von Stalhein från fångenskap på Sachalin, och tysken lever därefter ett tillbakadraget liv i London. 1965 smiter Biggles tillbaka över järnridån för att rädda Marie Janis, en tysk spion som han hade sin enda kärlekshistoria med i en första världskrigs-novell från 1932. Man måste säga att han har en mycket förlåtande karaktär, Biggles.

De fyra flygarna känner sig mest hemma i ett flygplan, långt däruppe. Man kan förstå dem, med tanke på att hela ekosystemet verkar vara ute efter dem därnere på markplan. Från monsuner till sandstormar, från myrarméer till noshörningar som attackerar – och gör sitt till för att skapa spänning. Ska våra hjältar faktiskt bli offer för jättebläckfisken den här gången?

När författaren, William Earl Johns, gick ur tiden 1968 efterlämnade han en ofullbordad bok. Först däri fanns det tecken som tydde på att Biggles pensionering närmade sig. Som svar på anklagelser om rasism i böckerna introducerade Johns här en karaktär med vad som då kallades ”blandad härkomst” till att ta över Biggles jobb.

En sak får man säga om Johns. Han lät aldrig några oväsentliga detaljer komma i vägen för ett rafflande äventyr. Vid andra världskrigets inledning är till exempel Biggles, Algy och Ginger i Finland när finska vinterkriget slutar 13 mars 1940. När sedan Norge invaderas 9 april är Biggles i Norge sedan sju veckor – innan dess hade de tre dessutom flugit med en division i Frankrike.

Hur äventyren – det finns 274 av dem, när man räknar varje novell för sig – utspelar sig kronologiskt är överhuvudtaget en outsinlig källa för diskussion bland fansen. Är ”Biggles och Inkaskatten” eller ”Biggles i tropikerna” det första äventyret under mellankrigstiden? Hur länge  stannar Biggles och Algy i flygvapnet efter första världskriget? Talar Biggles hindi eller inte? Ingen vet, alla teorier är lika goda.

Sverige besökte Biggles bara två gånger – trots att vi var en av hans bästa marknader – och den som försöker hitta de orter som han har ärat med sin närvaro i en kartbok lär bli besviken: Rodas och Christianbad. Svenskar som passerar revy har, lustigt nog, namn som Olsen, Larsen och Heldersen.

I Sverige var det länge sedan några Biggles-böcker trycktes – den senaste titeln översattes 1987 – men i Stor­britannien sker fortfarande en viss utgivning. Ett antal titlar, mest från 1930- och tidigt 1940-tal, har tryckts i nya pocketupplagor även i det 21:a  århundradet. De har också börjat ges ut som e-böcker till läsplattan. Så sent som 2004 kom ett nytecknat seriealbum ut på ett belgiskt förlag.

80 år i tryck är trots allt en respektingivande ålder för en barnboksserie. Och så länge andra världskriget fortsätter att spela en central roll i det moderna Storbritanniens nationella mytbildning kommer nog Biggles, som var en av de mest framträdande figurerna i litteraturen för barn och ungdom under de åren, att fortsätta att ha en smula luft under vingarna.

”Biggles fick mig att börja läsa”

(Stockholms Tidningen, måndag 12 mars 2012)

Stockholms Tidningen har pratat med S-bloggaren Peter Andersson om flyghjälten James C. Bigglesworth. Av vänner, fiender och läsare känd som ”Biggles”. Det blir en relation till en karaktär, det blir mer än en bok, säger Peter Andersson om Biggles-böckerna.

Ombedd att ta med sig sin favoritbok plockar han fram ett slitet exemplar av Bonniers 50-talsutgåva av ”Biggles i Spanien”. Den har legat oläst sedan länge – i skuggan av de kommunalpolitiska handlingarna till kommunfullmäktige och miljönämnden hemma i Huddinge – men han visste precis var boken fanns.

– Det är en bra actionbok. Det är spännande på den nivå som då var optimal, säger han om sitt val av ”Biggles i Spanien”.

I boken, från 1939, blir Biggles och hans kompisar Algy och Ginger strandsatta mitt i spanska inbördeskriget, utan att någonsin ta ställning mellan Franco och republikanerna. Författaren William Earl Johns själv hade en ambivalent inställning till inbördeskriget.

En nackdel med just den titeln är att Bertie inte är med, tillägger Peter Andersson. Bertie, som står för mycket av de humoristiska inslagen och lånar tungt från P. G. Wodehouses karaktärer, dyker upp under slaget om Storbritannien. Han blir en av fyra huvudpersoner i och med att Biggles blir flygpolis på Scotland Yard 1945.

Flygplan och polis, det var en oslagbar kombination för den unge Peter Andersson. Vid ett besök som 14-åring i London med föräldrarna visste han vad han ville.

– Min minnesbild av det var att hela veckan handlade om att jag skulle bli fotograferad framför skylten utanför New Scotland Yard.

Visserligen stod skylten utanför den byggnad dit London-polisen flyttade 1967, året innan William Earl Johns dog vid tangentbordet, men det förtar inget av glädjen.

– Jag har en klar bild av vem Biggles är; jag har vägrat filmen.

Biggles utseende kan han inte beskriva, men till karaktären är Peter Anderssons Biggles lugn, sansad och eftertänksam, och verkligen inte macho. En klassisk kriminalprofil, lite besläktad med de mer sentida Wallander och Beck.

I författaren William Earl Johns första noveller är Biggles nervöst lagd, retlig och han super rent av nästan ihjäl sig i slutet av första världskriget. Det är beskrivningar som Peter Andersson inte har läst – eller förträngt för att det inte stämde med hans egen bild, säger han glatt.

Det var länge sedan han läste sina Biggles. I dag är de en del av barn- och ungdomstiden, men kanske blir det någon gång av att komplettera boksamlingen.

– Framför allt var det de som startade läsintresset. Jag läste dem flera gånger, jag tror att jag har läst 60 böcker och har kanske 50, så det räckte ett tag när man var barn.

På svenska finns 94 titlar, ett antal är novellsamlingar som har delats upp i flera böcker. Ett tiotal av de engelska böckerna har aldrig översatts.

Man kan visst resonera om Biggles ur politisk synvinkel, tycker Peter Andersson. Där finns stormaktsnostalgi och rasistiska beskrivningar. Att göra en genusanalys kunde vara en intressant utmaning, eftersom det knappast finns några kvinnor alls.

Men några kommunalpolitiska lärdomar eller strategiska tips kan han inte säga att han någonsin har funnit i böckerna.

– Det var action mer än någon beskrivning av samhällsutvecklingen som man vill åt som ung pojke.

Han var förresten redan präglad av föräldrarnas socialdemokratiska uppfattningar.

– Jag reagerade direkt på något med bäring på rasism och främlingsfientlighet. Det är alltid viktigt att ha det pers­pektivet, även om man får se att böckerna är någon slags tidsbild.

Om något barn i hans närhet skulle vilja läsa Biggles i dag skulle han inte predika någonting. Grundvärderingar ska man förmedla ändå, och man kan prata sönder saker, men visst ska man prata om vad som står i böcker om det finns ett behov. 

– Jag tycker att det är självklart att diskutera kring litteratur. Det finns en trygghet i det också, det slår mot författaren, inte mot karaktären, skrattar Peter Andersson.

Biggles and the Green Peril

(Published in Tiden number 6, 1999, translated and revised in 2011)

A vision about the green welfare state; that was the theme when the extra party congress of the Social democrats was coming up i March 2000. The ”green” is all about sustainable development, which means roughly that one should avoid pollution and killing off whole species. A goal which originated in the images of sorrowful seals that won the environmental battle in Sweden in the 1980’s.

Unemployment and economic recession eventually pushed the seals from the front pages, but the image had made such an impact that green questions had become a necessary part of Swedish politics.

Today nature is something to safeguard and to rest in. Technology is both a threat to nature and – rightly used – what could save it.

In the middle of the twentieth century, when the technological development gained momentum, you could rather speak about the Green Peril; at least if you judge it by the old children’s books about the flying hero Biggles.

For Biggles and his colleagues Algy, Ginger and Bertie, the aeroplane is the crown of creation. Nature can be beautiful – from above. Mostly though, she is a source of trouble; from ants to giant squids, from poisonous orchids to quicksand and from hot deserts to raging monsoons. That’s what greets our heroes behind every corner, to which they take definite umbrage; Ginger declares that he prefers to see lions behind thick iron bars at the zoo, or, even better, stuffed in a museum.

One is tempted to wonder why they ever leave the aeroports of London, but their complaints have a purpose; they increase the sense of vulnerability to the elements. Complex plots might not be the greatest strength of the author, W E Johns. Without wild animals and a threatening wilderness few Biggles-books have enough of a plot to fill out a book and satisfy a young public, yearning for adventure.

The forever recurring life-threatening situations are the most important way to create suspense, and these situations are mostly provided by flora, fauna and climate. The main competitors, war and villains, lose on points.

The publishing company B. Wahlströms once appointed Erich von Stalhein to be the most dangerous enemy of Biggles (in the Swedish title for ”Biggles in the Blue”). But the fact is that the prussian von Stalhien – even though he, in keeping with the times, represents the German Kaiser empire, Nazi Germany and the red peril on the other side of the Iron curtain – doesn’t measure up compared to nature as diabolical enemy. Especially considering that von Stalhein as early as 1958 got a helping hand to fly to the west and thereafter lived in Kensington, on pretty good terms with Biggles.

Nature is not to be tamed so easily. She will come back to the perpetual conflict in the shape of more poisonous snakes or new storms.

It’s obvious that our view of the nature has changed since the time W E Johns was writing his Biggles-books, 1932–1968.  As every square inch of the Earth can be studied in detail by satellites the enigma and the danger of untamed nature vanishes, and she is instead perceived as a disappearing utopia.

Killing wolves and lions is not a desirable trait in a hero in a time where spices are threatened by extinction, and in an age of adventure tourism few will sympathise with heroes complaining about exhausting walks in the jungle.

”Combating crooks isn’t bad fun, but when all the beasts of the ark join in, the game ceases to be amusing”, Biggles complained. That took place in a time when nature was to be explored and dominated. These days, people can only dream of seeing all the beasts of the ark in freedom – and a green welfare state where biological diversity, which is no longer a certainty, is on the political wish list.

Biggles och Gröna faran

Tiden nummer 6 1999

Visionen om det gröna folkhemmet: det är den röda tråden inför socialdemokraternas extra partikongress i mars 2000. ”Grönt” står för att utvecklingen måste vara ekologisk hållbar, vilket betyder ungefär att man inte ska smutsa ned miljön eller utrota arter i onödan. Ett mål som har sin bakgrund i de ledsna sälar som vann slaget om opinionen på 1980-talet.

Arbetslöshet och ekonomisk nedgång trängde undan sälarna från förstasidorna, men så stark var genomslagskraften att det gröna inslaget har blivit oundgängligt i alla politiska program.

I dag är naturen något att värna om och vila ut i. Teknologin är på samma gång det som hotar miljön – och samtidigt, rätt använt, kan rädda den.

Under seklets mittersta tredjedel, när den teknologiska utvecklingen satte fart, kunde man snarare tala om Gröna faran. Åtminstone om man använder de gamla ungdomsböckerna om flyghjälten Biggles (100 år i år) som temperaturmätare.

För Biggles och hans kollegor Algy, Ginger och Bertie är flygplanen skapelsens krona. Naturen kan vara vacker – från ovan. Mest är hon dock källa till besvär: från små myror till jättebläckfiskar, från giftiga orkidéer till kvicksand och från stekheta öknar till rasande monsuner. Sådant väntar våra hjältar bakom varje hörn vilket de ogillar å det grövsta; Ginger försäkrar att han föredrar att se lejon genom tjocka järngaller på zoo, eller ännu hellre uppstoppade på museum.

Man frestas att undra varför de alls sticker sina näsor utanför Londons flygplatser, men klagomålen har ett dramaturgiskt syfte: de förstärker känslan av utsatthet inför elementen. Ty gastkramande intriger är inte författaren W E Johns stora styrka. Utan vilda djur och hotande vildmarker har få Biggles-böcker tillräckligt täta intriger för att fängsla en äventyrstörstande ungdomspublik.

Den viktigaste spänningsskapande ingrediensen är de ständigt återkommande livshotande situationerna vilka mest erbjuds av flora, fauna och klimat. De konkurrerande faroelementen, krig och skurkar, förlorar på poäng.

B. Wahlströms bokförlag utsåg en gång Erich von Stalhein till ”Biggles farligaste fiende” när ”Biggles in the Blue” fick denna svenska titel. Faktum är dock att preussaren von Stalhein – trots att han i takt med tiden omväxlande får representera det tyska kejsardömet, Hitlertyskland respektive röda faran på andra sidan järnridån – inte kan mäta sig med naturen som diabolisk fiende. I synnerhet om man betänker att von Stalhein redan 1958 fick hjälp att fly till väst och därefter levde i Kensington, på god fot med Biggles.

Naturen låter sig inte tämjas så lätt. Hon återkommer till den ständigt pågående konflikten i skepnad fler av giftormar eller nya oväder.

Det är tydligt att synen på naturen har förändrats radikalt sedan W E Johns Biggles-verksamma tid,1932–1968. I takt med att varje kvadratmeter på jorden kan detaljstuderas med satellit försvinner det gåtfulla och farliga med den otämjda naturen, som i stället upplevs som ett försvinnande lyckorike.

Att ha ihjäl vargar och lejon är ett föga eftersträvansvärt drag hos hjältar i en tid när arterna hotas av utrotning; och i äventyrsturismens dagar har få förståelse för klagomål över jobbiga djungelpromenader.

”Combating crooks isn’t bad fun, but when all the beasts of the ark join in, the game ceases to be amusing”, klagade Biggles. Det var i en tid när naturen skulle utforskas och betvingas. Nutidsmänniskan kan bara drömma om att få se arkens alla djur i frihet – och om ett grönt folkhem där artrikedomen, som inte längre är självklart evig, står på den politiska önskelistan.

KÄLLOR

Peter Berresford Ellis och Jennifer Schofield: Biggles! The Life Story of Capt. W. E. Johns (Veloce Publishing plc, 1993)

Stefan Mählqvist: Biggles i Sverige (Gidlunds, 1983)

Den odödlige Biggles – omdiskuterad pojkbokshjälte i nya upplagor

Dala-Demokraten 1993

Det är 100 år sedan författaren William Earl Johns upphovsman till flyghjälten Biggles med flera, såg världens ljus i England. I Sverige har händelsen rönt föga uppmärksamhet, trots att Sverige har varit en av de bästa marknaderna för Biggles-böckerna; det förlag som i dag ger ut Biggles, Wahlströms, har dock så vitt undertecknad vet inte översatt en ny titel sedan 1987.

I England har händelsen däremot firats med exempelvis en jubileumslunch på RAF-klubben, en museiutställning samt en uppdaterad upplaga av biografin ”Biggles” The Life Story of Capt. W. E. Johns”, av Peter Berresford Ellis och Jennifer Schofield.

I denna kan de Biggles-entusiaster som till äventyrs slarvade med läxan för att i stället läsa något spännande äventyr inhämta en smula tröst i det faktum att Johns själv inte var något ljus i skolan.

Han inledde sin militära karriär i första världskrigets skyttegravar, men sökte till flyget (Royal Flying Corps) 1917 eftersom han, enligt egenutsago, ansåg att det inte fanns någon anledning att dö stående i smutsen när man kunde göra det sittande uppe i den rena luften. I september 1918 blev han nedskjuten och fick vänta ut kriget som krigsfånge.

Efter kriget arbetade han som rekryteringsofficer för flygvapnet (som nu bytt namn till Royal Air Force) innan han började försörja sig sig flygillustratör och, så småningom och till glädje för tusentals, författare.

Johns skrev inte bara om flyg utan också om trädgård,och han skrev även ledare där han varnade för nedrustning på grund av faran från Hitler samt Italien och Japan. Till Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget hade han en mer vacklande hållning.

Johns skrev vid ett tillfälle att den spanska regeringen var folkvald, att det var en vänsterregering spelade ingen roll. Han menade en gång också att Ryssland inte var ett hot utan bara vidtog förnuftiga säkerhetsåtgärder genom att rusta sig. Dessa åsikter hindrade honom inte från att vid ett annat tillfälle attackera Sovjetunionen för att ligga bakom det spanska inbördeskriget.

Under andra världskriget fick Johns inte krypa tillbaka i flyguniformen, utan användes till andra uppgifter, vilka närmast kan kallas för att stärka moralen genom föreläsningar och skrifter. Förutom Biggles, som oförtrutet flög vidare, skapade han den kvinnliga flygaren Worrals samt kommandosoldaten Gimlet (King i Sverige) för att fungera som goda förebilder för ungdomen.

Biggles hjälpte inte bara till att vinna kriget i böckerna, han lär också ha gjort det i verkligheten; många piloter under andra världskriget uppgav att de lärt mycket genom att läsa Biggles-böcker i sin ungdom.

Ett problem för Johns var dock att han inte, som från första världskriget, hade egna erfarenheter att bygga böckerna på. Han kände inte till de rådande slangen och verkligheten i RAF, och var tvungen att inhämta uppgifter i andra hand.

Efter kriget fortsatte Johns sitt författande. Worrals och Gimlet hängde med i ytterligare några år, och Johns försökte sig även på science fiction och vuxenböcker, men Biggles-böckerna var populärast och de sista åren av sitt liv skrev Johns endast om Biggles.

Johns dog den 21 juni 1968 i sitt hem, efterlämnandes en oavslutad bok där Biggles skulle pensioneras och efterträdas av en man med bland annat indianska förfäder.

Författarna till biografin ger en hederlig bild av Johns, de redovisar även när Johns utsagor om sitt livs historia inte styrks av fakta: exempelvis att han skulle ha blivit nedskjuten av det tyska flygaresset Ernst Udet; denne befann sig dock inte ens i närheten när Johns damp i backen.

Författarna tillbakavisar däremot –med viss indignation – den kritik som har riktats mot Johns för att han bland annat skulle ha ett mediokert språk och rasistiska tendenser, för att hans hjältar inte åldras riktigt i takt med tiden samt att de ibland är väl pigga på att döda. Undertecknad är däremot själv benägen att till en del ge kritikerna rätt.

Johns hävdade själv att Biggles och dennes kamrater visst åldrades naturligt, vilket skulle innebära att Biggles var 69 år i de sista böckerna – förvisso får man leta efter en piggare och spänstigare 69-åring. För att tala om hur gammal Biggles chef under alla år, överste Raymond, måste vara...

Vad gäller kritiken om rasism måste det till Johns försvar sägas att han var en produkt av sin tid, då det brittiska imperiet delvis ännu levde.

Vad språket beträffar aspirerade Johns aldrig på Nobelpriset, så vad gör det att han inte var en riktigt stor författare när han kunde konsten att berätta en spännande historia?

Åtskilliga år efter det att Johns lade ned pennan för gott lever hans litterära figurer alltjämt i överraskande välmåga. Biggles-böckerna ges nu ut på nytt i hemlandet, där efterfrågan på Johns också är stor på antikvariaten. Det finns till och med ett par olika specialtidningar där Biggles-entusiaster kan utbyta tankar om till exempel den eventuellt dolda meningen i Johns felstavning av namn eller inkonsekventa uppgifter i de olika böckerna.

Biggles – tråkmåns och imperialist

Dala-Demokraten måndagen den 27 maj 1991

James C. Bigglesworth – ”Biggles” – torde vara alla tiders flygare. Hans litterära födelse inföll 1932, men annars skall ha ha fötts 1899 i Indien. Han flög under båda världskrigen och även dessemellan. Efter andra världskriget fick han i uppdrag att starta en flygande avdelning inom New Scotland Yard. När författaren, William Earl Johns, gick ur tiden 1968 efterlämnade han en ofullbordad bok. Först däri fanns det tecken som tydde på att Biggles pensionering närmade sig.

Biggles-böckerna har avfärdats som icke lämplig litteratur i åtskilliga år. Den första boken kom ut på svenska 1940. Det första svenska avfärdandet av Biggles torde vara ungefär jämnårigt.

Kritiken går ut på att böckerna är olämpliga för barn. De anses vara våldsamma, rasistiska och dåligt skrivna.

Trots dessa indignerade avfärdanden lever Biggles alltjämt. Böckerna ges ut i nya upplagor i hemlandet. Även i Sverige brukar det dyka upp nya upplagor – eller, om man har tur, en nyöversatt titel.

I Sverige har Biggles blivit tecknad serie. Sju album gavs ut 1977–1984. 1989 kom det i Storbritannien ut två rollspelsböcker med Biggles & co. 1986 såg premiären av Biggles-filmen; dock en film som inte hade mycket med Biggles att göra.

Kort sagt: några kvaliteter måste böckerna ha, eftersom Biggles har överlevt i mer än ett halvt sekel.

Litterärt sett är Biggles-böckerna inga mästerverk. Flera av de tidigare böckerna är dock bra. ”Biggles Flies East” (originalets utgivningsår 1935) är kanske den allra bästa. ”Biggles – Secret Agent” (1940) och ”Spitfire Parade” (1941) är andra läsvärda böcker. Senare slår serieproduktionen igenom. Men tidvis kan Johns fortfarande glänsa till med underhållande avsnitt. Avsnittet om hajtänderna i ”Biggles Makes Ends Meet”(1957) tillhör undertecknads favoriter.

Johns författarkonst blir inte bättre av de svenska översättningarna och bearbetningarna. Troligen är det ivern att ”tvätta” språket som leder till att dess stil utarmas. Jämför man de svenska utgåvorna med de engelska originalen kan man finna att stycken är helt borttvättade. Detta trots att de varken är rasistiska eller blodiga, möjligen något töntiga.

Denna språkbehandling kan säkert vara både fel och tragisk. Censur av de mest förnedrande uttrycken om andra folkslag är förståelig, men samtidigt är det en form av historieförfalskning.

Det är fel att censurera eftersom det ger en bild av böckerna som inte är sann. Biggles-böckerna är en produkt av den brittiska imperialismen. Det är bättre att låta läsarna vara medvetna om dess fel och brister.

Det är tragiskt att bearbeta språket eftersom det berövar böckerna dess själ. Johns var kanske ingen lysande stilist, men man bör låta hans litterära identitet lysa igenom. Så som den gör i originalet.

Johns ville skriva spännande berättelser. Handlingen och dialogen är grunden för en Biggles-bok. Mycket skildras ur en persons synvinkel; vanligen den yngsta av de närvarande. Anrättningen kryddas med något krystade naturbeskrivningar för att få en litterär touch.

Personporträtten är synnerligen enkla. Eftersom Johns främst var intresserad av att berättas spännande historier hade han inget intresse av personporträtt. Som Aristotoles skrev om den antika tragedin: ”Det kan inte finnas en tragedi utan handling, men det kan finnas en utan karaktärer.” Handlingen är det viktiga, personerna existerar för dess skull.

Inledningsvis hade huvudpersonerna någon slags karaktär. Biggles visste bäst och hade nervproblem; Algy var pojkaktig för att sedan växa upp och bli pålitlig; Ginger övertog pojkrollen som läsarna kunde identifiera sig med; Bertie var rolig och halvgalen. Med tiden suddades personligheterna ut. Huvudpersonerna framstår alla som konturlösa.

Jörgen Elgström kommenterade Biggles i Biblioteksbladet resan 1952: ”Bland det förmånligaste man kan säga om Biggles är att han har karaktär. Han är en nitisk tråkmåns.... Han är nykter och skötsam.”

Denna dom står sig än. Biggles kan också vara dryg och brysk gentemot sina kamrater. Trots detta måste det medges att de fyra männen är goda vänner. Vänskapen är ofta viktig för yngre läsare.

Våra hjältar far land och rike runt. De krigar, jagar skurkar, letar skatter eller bara driver omkring. Detta resande för dem till olika miljöer, vilket ger Johns en möjlighet att beskriva landskapen. Det gör han på sitt eget, speciella sätt. Se detta exempel från ”Biggles and the Little Green God” (1969):

”Nedanför, flytande i ett skimrande värmedis mot den östra horisonten låg en plan slätt, ett bistert landskap av låga buskar, stenar och sand, vilket bildar mycket av Argentinas inre delar. Framåt, blickande ut över flygplanets kurs likt världens ände låg den oerhörda kedja av snötäckta jättar som bildar de mäktiga Anderna, vars isiga sidor glittrade likt krossat glas, blått, grönt och kristallvitt, deras lägre sluttningar sammansmälte till en purpurfärgad fantasi av djupa skuggor, markerad här och var med den vertikala linjen av en ström av smältande snö som störtade ned från den frusna världen ovanför.”(Biggles och indianguden, B. Wahlströms bokförlag 1985, översatt av Lars G. Larsson.)

En av de viktigaste invändningarna mot Biggles är att han skulle vara rasist. Detta kan diskuteras. Biggles är bara skeptiskt inställd till icke-vita. Det är fullt naturligt för Biggles att hysa denna misstro  mot icke-vita, emedan dessa i Biggles-böckerna så gott som alltid är ljusskygga individer, alternativt något ”bakom”. Detta för naturligtvis vidare in på frågan om huruvida W. E. Johns var rasist. Själv förnekade han det, men han försökte också att bättra sig som en följd av kritiken. Att det finns rasistiska drag i böckerna kan dock inte bestridas.

Biggles och hans andlige fader är präglade av det brittiska imperiet och dess ideal. Böckerna kan ses som ett monument över detsamma. Imperiet framställs i all sin glans och framstår därigenom med alla sina svagheter.

Kurderna karakteriseras som en av jordens vildaste stammar (”Biggles, Foreign Legionnaire”, 1954). En afrikansk stam beskrivs som ofarlig men som tillhörande ett ”lågtstående släkte” (Biggles and the Leopards of Zinn”, 1960).

Den som är intresserad av fler exempel kan leta i Stefan Mählqvists litteratursociologiska studie ”Biggles i Sverige”.

Rasismen finns där; dock finns det ingen anledning att tro att alla läsare för den sakens skull växer upp till rasister. Det är omvittnat att barn som läser Biggles tänker på andra saker än de imperialistiska tongångarna.

Denna rasism är en anledning till att Biggles-böckerna har bekämpats. Men vem förnekar egentligen att Robinson Crusoe är rasist? Och vem använder denna rasism mot Defoe på biblioteket?

Nå. Vad är det då för dolda kvaliteter som gör att generation efter generation läser och har roligt med Biggles?

Det är spännande berättelser, ibland välskrivna och tidvis humoristiska. Den trägne läsaren får ytliga skildringar av jordens alla hörn.

Kanske utgör denna brist på ingående skildringar en tilltång för läsarna. Den tillåter oss att läsa in vad vi vill i böckerna, utan att besväras av det som står.

William Earl Johns (1893–1968) tjänstgjorde under en period som bombflygare i första världskriget. Entid var han rekryteringsofficer för flygvapnet. Därefter arbetade han som flygillustratör. Så småningom övergick han till att skriva artiklar, noveller och böcker om flygning.

När han skrev om första världskriget hade han egna erfarenheter att bygga på. Kvaliteten på hans tekniska resonemang sjönk dock med tiden.

Biggles-böckerna var mycket populära och anses ha stärkt britternas försvarsvilja under andra världskriget. På uppmaning av Flyg- respektive Krigsministeriet skapade Johns även en flyglotta, Worrals, och en kommandosoldat, Gimlet (som i Sverige döptes om till King).

Det blev knappt 100 böcker om Biggles innan Johns avled. Han skrev även ungdomsböcker utan Biggles, bland annat science fictionäventyr, och några vuxenböcker.

James C. Bigglesworth är böckernas ostridige huvudperson och hjälte. Han har sällan fel och är därmed en rätt odräglig person. Med åren samlade han ihop en liten stab av medhjälpare och vänner kring sig.

Först på plan var välborne Algernon Montgomery Lacey, vanligen kallad Algy, från Merioneth i Wales. Han är kusin till Biggles och introducerades redan under första världskriget (enligt en bok från 1932).

Under mellankringstiden (1935) dök den unge ”Ginger” Hebblethwaite upp. Han hade då rymt från sin gruvarbetande far i Yorkshire. Ginger är rödhårig, fräknig och behåller livet igenom en viss pojkaktighet. Något riktigt förnamn tycks han aldrig ha begåvats med.

Slutligen fylldes gänget på med lord Bertie Lissie under andra världskriget (1941). Bertie påminner mest om en figur från P G. Wodehouses böcker. Han strör uttryck som ”gamle gosse” och ”om du förstår vad jag menar” omkring sig och putsar oupphörligen sin monokel. Han är utan tvekan smått rubbad.

En av de mer intressanta profilerna är den tyske ärkeskurken Erich von Stalhein, lång, smärt, mörk och monokelprydd. Von Stalhein uppträder först i ”Biggles Flies East” (1935) han bekämpar Biggles ivrigt i såväl krig som fred. Med tiden blev hand ock ”omvänd” Efter det gjorde han sporadiska gästspel som samtalspartner åt den forne dödsfienden Biggles.

Översten R. B. Raymond, Biggles chef under nästan hela dennes karriär, förtjänar också att nämnas.